Category Archives: Texter

Fototriss – Smultronställe

Här har ni mitt Smultronställe!
Detta är min Jurta som jag har byggt och nu bor i. Den står uppställd på min lägerplats där jag också har en eldplats med utsikt över vidderna från toppen på kullen.

Här är Jurtan en tidig morgon innan solen hunnit så långt upp på himlen. Fantastiskt när fåglarna kvittrar och solen börjar värma.

Inne i Jurtan ser man tydligare konstruktionen, de tre väggsektionerna består av 72 ribbor hopknutna med 900 knutar, sektionerna hålls ihop av en lina i överkant som löper hela vägen runt för att motverka kraften från de 45 takribborna som möts uppe i kronan. Konstruktionen är helt självstagande och alla krafter tar ut varandra, en mycket snillrik konstruktion där många delar tar upp kraften behövs inga kraftiga och tunga delar och jag kan utan problem hänga i kronan utan risk att det havererar. Med lite levande ljus och fotogenlycktor blir det riktigt mysigt när mörkret sänker sig utanför. Värme vid det massiva ekbordet får jag från en gammal vedspis som jag placerat i mitten.

Det är härligt att bo på detta vis sena nätter när himlen pryds av stjärnor, skogen lyses upp av månen och fotogenlycktan är tänd där inne.
Också när regnet piskar på utanför och värmen från spisen håller vätan och kylan ute är det skönt på mitt smultronställe.

Ni kan se mer bilder och läsa om mitt ettåriga utesovarprojekt på www.alskarattsovaute.se

Detta inlägg är ett bidrag i veckans fototriss med temat Smultronställe
Hit hade jag kunnat tänka mig att åka om jag vann (http://www.ving.se/italien/florens/donatello)

Ticking Clocks – My Penguin

My friend Maks Holmberg or Ticking Clocks with the song My Penguin from the planed album Chapter One.
Video made by me.

Min vän Maks Holmberg eller Ticking Clocks med sången My Penguin från det planerade albumet Chapter One.
Jag har filmat och klippt videon.

Tävling

En liten tävling!
Tävlingen går ut på att:
1.)Leta upp en bild tagen av Peter “Skogsmullen” Karlbom/Peter Karlbom som du skulle kunna tänka dig att hänga upp på din vägg.
2.) Länka till bilden i en kommentar till eventet på Facebook
3.) Gilla Peter “Skogsmullen” Karlbom och Karlboms Ur och Skur AB på facebook.
4.) Hoppas på vinst!

Priser i tävlingen är inramade kopior av de bilder som ni har valt i storlek 20x30cm. Pris lottas ut bland de som skickat in bidrag och desto fler som deltar desto fler priser. Max 2 bidrag per person.

Bilder kan hittas här, facebook, freeride.se eller på andra ställen

Only in Swedish

Fototriss 123: Dröm

This weeks theme at “Fototriss” is Dream. That is awesome for me right now when I’m Living my dream!

Denna veckas tema på “Fototriss” är Dröm. Det är ju perfekt för mig då jag nu lever min dröm!


Somewhere over the rainbow
Way up high,
There’s a land that I heard of
Once in a lullaby.

On a mountain in Canada, in Revelstoke i now spend my days skiing.

På ett berg i Kanada, i Revelstoke spenderar jag mina dagar åkandes skidor.

Taking photos of other people jumping of cliffs.

Fotar när andra hoppar från klippor

And then when I ski on in some deep powder it almost feels like I’m dreaming. What a wonderful feeling!

Och när jag sedan åker vidare i djupt puder känns det nästan som om jag drömmer. Vilken underbar känsla!


Somewhere over the rainbow
Skies are blue,
And the dreams that you dare to dream
Really do come true.

Vandring i Tiger språngs dalen

Here is a guest writhing from my chinese friend Ascar that I traveled to Yunan with.

Här är en gäst skrift från min kinesiska vän Ascar som jag reste till Yunan med. Över satt av mig, vill du läsa den engelska original texten klickar du på “English” under språk till vänster.

Funny stories happened in the trip
There are so many unbelievable things that happened on the trip. One of them goes back to the day we entered the train moving to the heaven in the Earth. You may not believe four men were able to sit on two narrow benches in the train, but what made it frustrating is that we stayed in the overly crowed train for over 30 hours!
You can’t go to bathroom because it was filled with people. It was also hard to get there although it was only 8 meters away from us. Why you may ask? This is because some passengers who can’t buy a hard-seat ticket have to stand in the limited space between two side seats. Problems soon started to show up. It is a common phenomena that salesmen and saleswomen who work in the train have a privilege which is selling products freely. I have to admit that man has talent to sing Nessun Dorma and their high-decibel screaming to tell how wonderful their socks can shake in the air. Instead of giving them cheers and flowers, Peter gave one of them a Swedish push with his giant right palm. Then Nick finally showed his “Bravo”.
This was only the beginning part of this adventure. I was wondering what would happened when we arrived in Yunan province.

Roliga historier hände under resan
Under resan hände det många otroliga händelser. En av dem sträcker sig tillbaka till den dagen vi klev på tåget mot himmelriket på jorden. Du kanske inte kan tro att fyra personer kunde få plats på två små smala bänkar på detta tåg, vad som gjorde det frustrerande var att vi var på detta tåg i 30 timmar! Man kunde inte gå på toaletten för den var full med folk. Det var också svårt att ta sig dit även om den bara var 8 meter bort. Varför kanske du undrar? Detta är för att en del passagerare som inte har råd att köpa en “hårtsäte’s” biljett är tvungna att stå på den begränsade ytan i gången. Problem började snart att dyka upp. Det är ett vanligt fenomen att försäljare som jobbar på tåget har privilegiet att få sälja sina produkter fritt. Jag måste erkänna att de har en otrolig förmåga att sjunga “Nessun Dorma” och deras höga skrikande för att tala om hur bra deras sockor är skakar luften. Istället för att ge dem applåder och blommor gav peter en av dem en svensk knuff med sin gigantiska högra hand. Då gav tillslut nick sitt “Bravo”.
Detta var bara den första delen av detta äventyr. Jag undrade vad som skulle hända när vi anlände till Yunan provinsen.

Secondly, I would like to give thanks to the Lord because we met John who was born in Kunming of Yunnan and a brother in Christ. He took us to eat a big bowl rice noodle, which is Truly delicious. Telling us some practical advice made our trip in Kunming relaxed and more enjoyable. He has a problem with his knee and every steps he made hurt as well, but he kept a big smile on his face always and showed us the beauty of this city where is called”the spring city”.
Before I started the trip; however, I got a fever.Taking some medicine helped the fever but the cough still remained. He brought two boxes of medicine to me .I was very touched and started to appreciate him. He introduced us to some brothers and sisters in Kunming too and we had a dinner together. After that, we shared our experience, prayed, and worshipped. It made me feel like being at home and meeting some families in a new city.

För det andra skulle jag vilja tacka herren för att vi mötte John som var född i Kunming i Yunan och en broder i kristus. Han tog med oss på en gigantisk skål ris nudlar, som i sanning är utsökt. Han gav oss några praktiska tips som gjorde våran resa i Kunming avslappnad och njutbar. Han har problem med sitt knä och varje steg som han tar smärtar, men han hade ett stort leende på läpparna hela tiden och visade oss skönheten i denna “vårens stad”.
Innan jag åkte iväg på denna resa, fick jag feber. Jag tog lite medicin som hjälpte mot febern men hostan bestod. Han tog med två packet medicin åt mig. Jag blev väldigt berörd och började att uppskatta honom.. Han introducerade några bröder och systrar i Kunming för oss och vi åt middag ihop. Efter det så delade vi vittnesbörd, bad och sjöng lovsång tillsammans. Det fick mig att känna mig som hemma och att möta en del av familjen i en ny stad.

Braden,Peter,Nick and I are from different countries, but we cross the boundaries of country and culture and are now good friends. Is it unbelievable? Who can say there is no miracle in the world now!
Braden, Peter, Nick och jag är från olika länder, men vi korsade gränserna mellan länder och kultur och är nu goda vänner. Är det otroligt? Vem kan säga att det inte förkommer mirakel i vår värld idag!

Nelson Mandelas Installationstal

Vår djupaste rädslaÄr inte att vi är otillräckliga
Vår djupaste rädsla är att vi är omåttligt kraftfulla.
Det är vårt ljus, inte vårt mörker
som skrämmer oss mest.
Vi frågar oss själva
hur skulle jag kunna vara genial,
underbar, begåvad, fantastisk?
Men, varför skulle inte Du vara det?
Du är ett Guds barn.
Att Du låtsas vara liten hjälper inte världen.
Det finns inget upplyst i att krympa
för att andra människor
inte skall känna sig osäkra i Din närhet.
Vi är alla avsedda att lysa
som barn gör.
Vi föddes för att manifestera
Guds härlighet
som är inom oss.
Det finns inte bara i några av oss.
Det finns i var och en!
Och då vi låter vårt eget ljus lysa,
ger vi omedvetet andra människor
tillåtelse att göra samma sak.
När vi är befriade från vår egen rädsla,
berfriar vår närvaro automatiskt andra!

Ensam på tåget.

Jag sitter på tåget mot Göteborg, på väg hem från sista veckan med ”gänget”..

Klumpen i magen växer när jag tänker på att nu bär det av ut i världen på egen hand.

För 3 månader sedan satt jag i bilen upp till Jönköping för att träffa 8 helt okända människor och påbörja en resa ihop med dem. Sedan dess har det gått en sommar med många ”avsked”, härliga stunder med vänner, äventyr och förberedelser.

Jag har varit 2 veckor i Härnösand på utbildning och nu denna vecka på Lidingö. Detta har jag gjort ihop med dessa människor som jag inte hade någon relation till innan Jönköping.

Vi har gjort de flesta förberedelserna ihop som en grupp.

Första dagen i Jönköping var vi och körde samarbetes och höghöjds aktiviteter ihop för att bygga en grupp av oss främlingar. Nu är vi en grupp, vi har diskuterat, umgåtts, skrattat och gråtit ihop.

Nu däremot drar vi ut i världen vi ska till 5 helt olika delar av våran planet vi kommer att vara lika långt ifrån varandra som hemifrån jag har inte förens nu känt det som ett problem att åka själv, men att sitta här på tåget och veta att jag inte får träffa dessa människor förens om 8 månader, dessa människor som förstår mig bäst av alla när det gäller just denna delen av mitt liv.

Jag har nu en vecka framför mig bestående av packande och fixande, vaccinationer, avsked och möten med mina vänner. Mina vänner som jag känt längre än de andra praktikanterna men som har svårt att förstå hur det känns och vad som rör sig i min hjärna, det är knappt jag förstår men bara att umgås med praktikant kolegorna innebär en avslappnad känsla då jag vet att vi står inför samma eller åtminstone liknande utmaningar och resor.

Praktikanter vi ses den 3e maj!

Artikel från skrivarkurs på sida

Posted by skogsmullen 25 Aug, 2009 16:22

-Han brukar, säga ”tar du emot vadsomhelst?” Berättar Carin Bodén och skrattar.

Hon står och håller i en trasig lampa som en gammal dam lämnat in för reparation.

Det är en solig eftermiddag när vi strosar in genom dörren till Bodéns Elektriska. Det rör sig en del folk i den lilla affären. Det är dunkelt och det hänger lampor av alla färger och modeller överallt. Det är slående mycket sladdar längs golvet och på väggarna som klasar.

Carin Bodén som driver affären kommer ut bakom ett draperi som döljer dörren in till fikarummet. Hon är en kvinna i övre medelåldern som bär sin ålder med värdighet. Hon tog över affären efter sin make för fem år sedan när han gick bort. Det är hon och två anställda som jobbar i affären. Eftersom det är så mycket som är special är det ingen ide att ta in extra folk. Då är det bättre att hålla stängt en dag.

Samtalet kommer in på vad hon tänker om framtiden.
-Som samhället ser ut idag, ja det vet ni ju själva, säger hon.

Hon är lite osäker på utvecklingen och hoppas någon vill ta över efter henne. Än ett tag tänker hon driva den vidare. Konkurrensen med de stora kedjorna märks av även här, då många jobbar utanför Härnösand handlar de på vägen och det är ju förståeligt tycker hon, men lite tråkigt.

Det händer att folk kommer in när hon har tagit hem något och säger att de kan få det billigare på annat håll men att de vill ju handla av henne… Hon säger att hon brukar tänka:

-Men handla där då.
Hon har ingen chans att matcha de stora kedjornas priser. Men i en liten stad måste man vara tillmötesgående för att behålla kunderna.

De unga är ett hopp för Carin, det är inne med heminredning och de unga är beredda att betala för det de vill ha. Det ger en chans åt de små butikerna som har ett annat utbud än de stora trots att det är dyrare.

Vi för in samtalet på Sida och undrar vad hon vet. Carin blir lite avvaktande men säger att de har utbildningar för sådana som ska åka utomlands. Hon har också varit där någon gång och lyssnat på föredrag. Hon berättar vidare att hon tycker det är roligt då det drar hit en hel del folk som rör sig på stan, handlar och äter ute. Det som är lite tråkigare är ju det man hör om stora summor pengar som inte gjort någon nytta. Det har försvunnit på vägen men det är väl kanske den biten man hör om i media. Jag berättar att jag ska åka iväg till Kina genom Sida varpå hon utbrister:
– Vad jobbigt där bara myllrar det ju av folk,men lycka till.

Jag är på väg till kina

Jag är på väg till kina.

Inför min praktik har jag varit ganska orolig för att inte få kontakt med människorna där jag ska bo. Jag åker själv till ett land långt hemifrån, långt från tryggheten. Jag pratar ett annat språk, kommer från en annan kultur och kan vara allmänt ”till besvär” då de jag kommer umgås med måste anstränga sig mer än vanligt för att kunna involvera mig i umgänget. Jag är helt enkelt lite rädd att bli ensam.

I september bär det av, därför är jag på praktikantkurs i Sidas regi i Härnösand.

Jag sitter en kväll inne på ett rum med några av dem som ska åka iväg med samma organisation som jag och pratar. Det är en gemytlig stämning och vi ställer frågor till varandra, pratar om livet och bagateller. Vi sitter utspridda i rummet, alla är ganska trötta och det knapras på kanelknäcke samtidigt som vi pratar. Jag säger plötsligt:

– Detta är en av de pinsammaste sakerna jag varit med om…

Ett skratt bryter ut då vi tidigare pratat om relationer, men det är menat som en fråga till resten av gruppen.

Jag har känt dessa människor i 3 månader och träffat dem ca 12 dagar men känner dom redan tillräckligt för att inte tycka det är jobbigt att tala om den där händelsen för några år sedan…

Detta får mig att tänka: kan jag få såpass bra kontakt med dessa människor på 12 dagar, hur bra kontakt kan jag då inte att få med arbetskamraterna, församlingsmedlemmarna och studenterna där jag kommer att bo dom kommande 7 månaderna och 5 dagarna?

Oron har nu i stort bytts ut mot en längtan att få möta nya vänner på andra sidan jorden.

Peter Karlbom, Kina Praktikant på equmenia